evelinasfunderingar.blogg.se

Hotellets personal brukade jaga bort dem med en käpp, de var ohyra som smutsade ner kuddarna vi satt och åt på. En dag bjöd min mamma två av flickorna på pizza och Coca Cola. De åt och drack ALLT. De var de lyckligaste barnen på jorden. Året var 1999, jag var 7 år gammal och de flickor jag lekt med bodde i Sinais öken och var beduiner. Nästa dag fick vi en inbjudan av de båda flickorna. Vi hade blivit bjudna att träffa deras familjer och besöka deras hem.

Luften var varm, vägen smal med öken på bägge sidor, en pickup med arabiska män hämtade oss och körde oss långt ut bland sanddynorna till deras hus. Fyra, massiva betongväggar med hål till fönster. Utanför var två kameler parkerade. På innergården var det livat med barn, intresserade grannkvinnor och höns. Vi fick en snabb rundtur av deras kök och hall, sedan visades vi in i gästrummet, där vi fick sätta oss på två madrasser på golvet. Alla bodde de där tillsammans, äldsta dottern var 18 år, hon log försynt mot oss när hon kom ut bakom ett pärldraperi. Jag försökte kika in bakom pärlorna för att se hur rummet såg ut som hon precis kommit ut ifrån och la inte märke till att hon inte hade en tand kvar i munnen. Kvinnorna visade mamma och mormor sina handvävda väskor och smycken och gav dem sina finaste handarbeten att ta med hem. Kvinnorna var mödrar till många söner och döttrar vardera och arbetet i hemmet hade slitit på dem. Ett spädbarn skrek hela vår vistelse, han var sjuk sa de. Nyfikna barn trängdes runt omkring oss på golvet där vi serverades fisk, ris och tusen flugor på en enorm tallrik. Jag sträckte ut min hand för att smaka men mamma var snabbare och slog bort den. Bara mormor fick äta sa hon. Efter måltiden skjutsades vi tillbaks till hotellet av samma arabiska män.

Ibland tänker jag på flickorna jag lekte med på stranden. Idag är jag 21 år. Jag ska precis börja läsa min högskoleutbildning. De fick aldrig chansen att utbilda sig. Idag är de säkert gifta och har flera barn. Kanske sitter de och ammar på golvet och tittar på tv samma fredagskväll som jag är på väg ut på studentfest. Kanske har någon gammal kvinna skärt i deras underliv. Kanske har någon av dem förlorat sitt sjuka barn, precis som pojken som skrek. Kanske fick dem själva inte välja sin man, kanske vet dem inte hur sådan kärlek känns. Kanske låter dem sina egna döttrar gå på stranden och sälja armband eller så är de noga med att ge det de inte själva fick till sina barn. Kanske tänker dem på mig ibland och fantiserar om hur mitt liv ser ut, för även om vi inte var så gamla då, vissa möten i livet glömmer aldrig.

Så har jag ju också snart klarat av en termins universitetsstudier i historia. Pinsamt vore det kanske om jag inte kände till Locke och hans tabula rasa. Ändå var det svårt för mig att helt släppa den här händelsen, den bet sig fast och gnagde i hjärnan. Är jag kanske en aning nördig? Funderingar kring detta fick mig att leta djupt i minnet efter andra situationer där den entusiastiske historiken Evelina varit i görningen.

Det var jag som under slutet av lektionen när alla andra halvsov klanderfritt rapat upp de fyra fridslagarna utan att ha tänkt speciellt nämnvärt mycket på dem sedan a-kursen i historia på gymnasiet. Ett nörd-poäng till mig, check! Det var jag som på min väg hem insåg att skolan Procivtas namn består utav två sammansatta latinska ord och finurligt nog betyder” för samhället”. Tilläggas ska att detta gjorde att jag log för mig själv och sträckte lite extra på mig där jag cyklade fram och tänkte att detta tämligen betydelsefulla språk än idag sätter sin prägel på samhället, exempelvis genom en gymnasieskolas namn. Det var också jag som glatt och ivrigt med stora gester upplyste pappa, helt utan att han bett mig om det, att man inte längre tror att Egyptens pyramider byggdes utav slavar, utan av landets helt vanliga medborgare.

Historierna ovan talar sitt tydliga språk. Kanske har jag alltid varit nördig när det kommer till ämnet historia? Var jag det inte, så har i alla fall historikerna på Linnéuniversitetet i fluga, matchande strumpor och kavaj lyckats ändra det på några månader. Men å andra sidan vad gör det, så länge jag är stolt och lycklig? Dessutom vet jag att jag är i gott sällskap när jag skrattar högt åt de halvtorra historieskämten.

På bussen en onsdags eftermiddag. En mycket piercad kvinna i djupt rosa träningsoverall och kolsvart, färgat hår med barnvagn stiger på och drar snabbt till sig, i alla fall min uppmärksamhet. Hon har en unge på ena armen och i den andra håller hon en iögonfallande handväska av glittrig-märkeskopia-modell och hennes fyraårige son, som vägrar stå still.

Hon ser lite halväcklig ut. Jag undrar när hon såg sig själv i spegeln senast och hur hon tänkt kring valet av klädsel. Så som hon ser ut får man bara gå runt hemma, inte när man beger sig ut i offentligheten ljus. Någon måtta får det väll vara på hur stillöst man får gå klädd! Jag kommer inte för mig att sluta tittat på detta brittiska original. Jag ler. Sådana människor, som kvinnan här, kan man inte hitta i Sverige. Det är som att den här gemensamma, allmänt kända känslan för stil, som jag upplever finns i Sverige, inte riktigt slagit rot här i Storbritannien.

Här lever sloppinessen och jag älskar jag det! Livet blir så mycket friare om man slipper press och stress på att se tiptop ut dygnet runt. I en tid som denna, när våra elektriska skärmar tvångsmatar oss med intryck på hur vi ska se ut och speciellt vad det gäller oss tjejer, finner jag det mer befriande att vara här. Tack Engelska öbor, för ni får mig att känna att jag duger som jag är. Både träningslokaler och dess användare ger nämligen inte mycket tanke till att känna sig ful, tjock och äcklig. Folk går klädda i träningskläder som andas 80 och 90-tal och speglar i passrum och gym har helt slopats, glömts bort, eller ansetts vara onödiga. På simhallen är badvakten ingen vältränad, snygg tjugofemåring utan en lätt överviktig, mycket trevligare, medelålders tant i urtvättad t-shirt. Hur man ser ut för världen är inte viktigast.

I vissa fall, som med kvinnan ovan, har man över huvud taget ingen känsla för vad som passar sig, inser jag återigen, när en rynkig, skallig man på 70 bast spatserar in på badhuset i Brighton i ett par orange/rosa tanga som han matchar med ett par mörkt gröna flip-flops. Men så är det ju också så, att det alltid finns två sidor av ett mynt.

Genomlysande i Storbritannien är att man kommer som man är, för att det är okej att så vara. Alla behöver inte passas in identiskt och vara den andres klonade kopia. Svenska folket, ni vet att jag uppskattar er genomgående känsla för stil, men snälla rara, ibland är lite udda och sloppy faktiskt också helt okej.

 

     

   

                                                   

Jag satt i ett höstigt England, i den där mellantiden mellan studenten och högskolan och funderade, som så många gånger förr, över vad jag skulle hitta på nästa termin. Plugga franska i Provence lät fantastiskt. Strategiskt bra för framtida arbetsplaner utomlands och för att ingenting egentligen håller mig kvar i mitt gamla Växjö. Så jag ansökte, trots den där känslan i magen och tänkte att jag troligen inte kommer med ändå.

 Så blev jag antagen. Satt i sängen i mitt lilla, iskalla, brittiska rum och skrev en plus och minus lista med för och nackdelarna. På plus-listan hamnade en tidig vår och att förverkliga min dröm att lära mig franska. På minus-listan stod lite tid med familjen och vänner hemma i Sverige, men efter allt tänkte jag, äh, jag är ju van vid att klara mig själv, jag är ju här nu och kursen är ju faktiskt inte för alltid.

Men det var så det kändes. Trots denna bitande känsla betalde jag in anmälningsavgifter, försäkringar och flygbiljetter, bara dagarna innan jag skulle fara. Jag som alltid är noggrann och planerar i god tid... Jag började få mardrömmar, såg spindlar och hörde flugor mitt  i natten och varje morgon började med att jag låg och vred mig i sängen, samtidigt som jag bara några timmar senare vid lunchtid glatt berättade att nästa destination blir Frankrike för de som undrade. Min sinnesstämning var delad.

”Så går beslutsamhetens friska hy över i eftertankens kranka blekhet”.

Jaha och så stod jag där, dagen innan avfärd verkligen krank i min blekhet får man säga och tvivlade starkt på om jag skulle åka. Ringde och träffades med de som känner mig. Beslutade mig återigen för att ge det en chans, man kan ju alltid åka ner och prova. Min rationella och perfekt genomtänkta tankegång övergick återigen i velande och kulminera tillslut i känslomässig ångest på samma sätt som det gjort förut.

 Jag borde trots allt prova, jag hade ju betalt en massa pengar och hade nu bara mig själv att skylla till den här situationen, dessutom borde jag inte känna efter så himla mycket hela tiden. Så jag gick moloket ut i garaget och asade på ett lite bestämdare sätt in min stora rosa resväska i hallen och började packa i min ensamhet. Så kom tårarna, de var allt för många och tillslut satte jag mig bara längst ner på trappan. Jag som trodde jag hade en fantastiskt bra självinsikt. Vad det än gäller nästa gång, ska jag känna efter vad jag innerst inne vill och gå på den känslan. Punkt.

Bussarna i Afrika lämnar aldrig bussstationen innan de är fulla. En full buss i Tanzanska mått kan innebära två skinkor i ansiktet och en tjock, äldre herre som tänker dela ditt busssäte. Du kan inte räkna med att bara för att du har betalt för en plats så har du en egen plats. Nej allt delas broderligt och man hjälps åt, saker skickas runt i bussen och i betalningsproceduren finns oftast både en och två mellanhänder. Ibland har man en treåring i knät och ibland en plastpåse med kycklingar.

Som en gungande båt känns bussen som parerar håligheterna på vägen,samtidigt som böljande vackra landskap susar förbi. För fort går det. Vinden blåser dig i ansiktet och håret är överallt. Bilden utanför är som tagen ur en gammal romatisk film där kärleksparet galopperar fram på varsin hingst mellan vinrankorna när solen är påväg ner. Detta brummande, lugnande ljud från bussen som sakta vaggar dig tills söms…Den trevliga drömliknande färden slutar i en trasig buss vid vägkanten. Både en och två gånger har jag stått där och sett solen sjunka i väster. Svett och tårar när man vet att det är 45 min tills det är absolut kolsvart ute och man är någonstans mitt i den Afrikanska vildmarken. Vad ska man ta sig till?

Vid bussstoppen strövar det omkring försäljare med lådor på huvudet. Man öppnar sitt fönster och genom det skickas pengar och varor, så görs affärerna. Envisa försäljare kan ibland öppna fönstret åt dig. Kanske blir du mer sugen på coca cola om du har flaskan framför näsan? Jag vet inte. Det kanske faktiskt fungerar eftersom det är en metod som används flitigt. Så står där helt plötsligt tre svarta män utanför ditt fönster och pekar på paket med mariekex. Mörka, bruna ögon med lätt uppåtböjda ögonfransar. Häftigt pekandes och skrattandes åt att du enträget skakar på huvudet. Tre söta män, så söta att du lätt blir sugen på mariekex. Som killen i min klass som köpte nötter han var allerisk mot, för att han tyckte så synd om cashewnötskillen.

Lita inte på någon. Var ständigt på din vakt och håll koll på dina tillbehörigheter. Det är inte ovanligt att man ser turister med den ena handen vaktandes väskan i knät och med den andra hårt gräppande handtaget på sätet framför.Säkerhetsmarginaler på vägarna existerar inte. Helt plötsligt är man fyra i bredd på vägen. Bussen, en man på cykel, en långtradare och en get. Ändå klarar sig alla mirakulöst levande igenom situationen. En bussfärd i Tanzania är äventyret du inte vet i förväg hur det ska sluta.

 Bussresor bjuder på många händelser. Ibland går det vilt till som när busskillen ändrar priset på biljetten under färden. Inte alltför många gånger har det lett till höjda och upprörda svenska röster “-We will not pay until she gets her change back!” En färd fick jag en fantastisk kärleksförklaring “If god wants, one day we’ll mallie” (Tanzanianerna har svart att skilja på r och l). Vissa möten kommer man sakna hemma i Sveirge, som mannen som sträcker sig in genom rutan en onsdagmorgon och säger: Godmorgon! Jag dricker gröt. Välkommen att smaka!

       

Jag ska köpa en påse vetemjöl. Jag frågar i en duka (en liten affär) om dom har vetemjöl. Det har dom inte. Butiksägaren tar med mig till närmsta grannbutik. Han frågar butiksägaren om dom möjligtsvis säljer vetemjöl. Det gör dom inte. Två butiksägare och jag traskar längre ned på gatan till nästa duka. Har dom vetemjöl? Nej dom har bara hirshmjöl.  Butiksägarinnan som bara har hirshmjöl och de två tidigare butiksägarana står och dividerar om vart man ska gå för att hitta vetemjöl. Jag är precis påväg att ge upp mitt mjöl, när butiksägarinnan gör en gest som säger att nu vet jag vart vi ska leta! Innan jag vet ordet av har hon tagit ett skutt över disken som hon stått bakom. Jakten går vidare, tillbaka samma väg som vi kom och in på en liten bakgata till vänster, till en duka dit jag aldrig hittat av mig själv. Där säljer dom det vetemjöl jag och tre tanzanianer varit på jakt efter i snart tretton minuter.

Att så många människor kan bli involverade i mitt mjölletande! Vad märkligt,fantastiskt konstigt och det här skulle aldrig hända i Sverige tänker jag. Hemma stannar man upp en sekund, pekar åt hållet dit den vilsna mjölletande tjejen ska, för att sedan gå vidare lite raskare till köttdisken, dit man var påväg innan man blev avbruten.Tanzanernas liv är inte inrutade på samma sätt som våra liv i väst. Tid är inte samma sak här. Nya saker kan dyka upp och ges också plats att röra om i grytan.Vi är människor som byggt olika samhällen och lever därav också i två vilt skilda världar. I Tanzania har många sin lilla duka som man öppnar på morgonen när människorna kommer och stänger när folket går hem. De flesta sitter så hela dagen, ibland är affärena lukrativa och ibland säljer man inget alls. Ett motsvarande butiksjobb i Sverige innebär att man är sysselsatt dagen lång. Jag skulle säga att arbetssituationen i Sverige ger oss mindre uttrymme att vara hjälpsammma.

 Men kan det vara så enkelt? Spelar tid så stor roll? Om någon frågar mig vart han eller hon hittar mjöl en lördag, när jag är ledig och har mycket tid, så pekar jag åt det håll där jag vet det finns, medans om du frågar en tanzanian om något så finner du inte sällan att de följer dig hela vägen, till den plats du frågat efter. Ditt problem blir också deras problem, här finns en stark känsla av att hjälpa sin nästa. Alla är din syster och broder. *Mtu ni Watu* är ett uttryck man får se och höra med jämna mellanrum. Det betyder ungefär: en människa är ingen människa utan andra människor. Svenskar tenderar att bara bry sig om sig själva, man sätter sig själv i första rummet och har inte tid för sina medmänniskor. Exempelvis kan jag inte för min inre bild se mig och fyra svenskar, för mig sedan tidigare helt okända personer, leta vetemjöl intesivt i tretton minuter. Vissa saker händer bara i Afrika. Det kan också vara en fråga om prioriteringar, jag tycker själv inte att mitt mjöl är viktigt och det gör inte andra svenskar heller. Kanske är det därför jag blir glatt övraskad över att människor i Tanzania ivrigt ser till att jag inte blir utan.

Medfött hjälpligt sinnelag eller inte, i Tanzania hjälper man varandra. Jag förespråkar inte att man ska kasta allt man har i händerna för att hjälpa den vilsna mjölletande tjejen tillrätta. Vår värld och våra liv tillåter inte oss att göra det på samma sätt. Jag säger bara att ibland kan lite visad omtanke kring något så banalt som en mjölpåse göra en annan människa väldigt glad.

   

-“Shickamoo”. En svart, rynkig kvinna invirad i khangas och med en stor korg full med annanser på huvudet, hälsar mig. Shickamoo saknar motsvarighet i det svenska språket men betyder ungefär “vid dina knän”. Det är en hälsning som bland annat används för att hälsa de äldre. Shickamoo används för att visa respekt och underkastelse.

Jag är 19 år. Kvinnan som precis hälsade på mig är säkert närmare 40 år äldre än mig. Hon kan omöjligt använda Shickamoo för att hon tror att jag är äldre än henne, vad är jag då? Jag är vit. Efter att ha blivit hälsad med ett Shickamoo förväntar sig den tanzanska seden att jag svarar med ett “Marahaba”. Men för mig som är uppvuxen i Sverige där alla är lika mycket värda oberoende av hudfärg känns det så fel och så förnedrande att se denna svarta kvinna visa sin underkastelse gentemot mig. Det gör ont i mig. Jag väger min handling och så svarar jag henne –“Marahaba”. Jag kan inte veta om det är rätt att handla så. Men jag tror att hon hade kännt sig hemsk om jag inte hade svarat henne. Jag hade bekräftat ännu mer det hon precis uttryckte, nämligen att jag är mer värdefull än henne.

I Tanzania ser jag tydligt att min hudfärg ger mig hög ställning och att mitt kön ger mig låg ställning. Jag kan räkna tillfällerna då lärarna behandlat mig och mina manliga klasskamrater olika. De har föredragit att sitta och prata med pojkarna, de har föredragit att hålla pojkarna i handen (här en vanlig gest för att visa att man är kompisar), och om vi suttit i grupp har de inlett med att fråga pojkarna hur dagen har varit. Sedan har man pratat med mig, hållt mig i handen och frågat mig hur dagen har varit. Alltid i andra hand, för att jag är flicka.

Jag vill inte vara mindre viktig för att jag är tjej och jag vill inte att folk ska kasta sig vid mina fötter för att jag är vit.Varje dag i Tanzania, i möten med människor blir jag behandlad utefter vad jag är. En vit ung kvinna och det gör mig upprörd och arg. Det händer i Sverige också, människor tenderar att behandla personer olika beroende på etnicitet etc. Jag vet inte om det är för att det det är så brutal synligt här eller för att det är jag som för första gången blir utsatt men jag finner det väldigt påfrestande och för att upprepa mig själv, det gör ont. Det får mig att tänka på en av mina bästa vänner, som inte har svenskt ursprung. Hon funderar på att byta namn för att hennes namn påverkar så otroligt mycket hur hon blir bemött i det svenska samhället.

Din hudfärg och ditt kön har du inte valt och kom igen, hur mycket säger ett namn om vem du är som person? Det är vad vi gör som är viktigt i livet. Inte om vi är flicka eller pojk, svart, vit eller vad vi råkar ha för namn. Bort med detta gamla, kännslomässigt bunda sorteringsätt och öppna ögonen. Vårt kön och våran hudfärg gör oss inte så olika att vi kräver olika behandling. “Alla lika, alla olika”. En arg, frustrerad och ledsen Evelina ryter till hemma likväl som i Östafrika.

Ett tjugotal kvinnor har brett ut sin tvätt på marken i solen för att låta den torka. Dom skrubbar i röda tvättbaljor, som lyser i det gröna gräset. Dom rister, vrider, pratar och skrattar. Åkern är full av khangas i rött, orange och blått och av svarta kvinnor i alla åldrar.

Överallt i Tanzania, där det porlar och forsar fram vatten, tvättas det. Här är det långt till närmsta tvättmaskin. De flesta har nog aldrig hört talas om en apparat där man slänger in sina kläder, trycker på en knapp, väntar en timme och vips så har man rena kläder. Även jag tycker att det känns lite för bra för att vara sant. Tvättmaskiner här är högst ovanliga och innehavs bara av den mest förmögna delen av befolkningen, oftast i de större städerna. Men vilken fantastisk uppfinning sen!

Om det är någon maskin jag känner att jag inte vill leva mitt liv utan så är det just tvättmaskinen. Jag blir lyrisk bara av tanken på den! Två månader i Afrika har verkligen satt sina spår, en av insikterna jag tar med mig hem är att jag inte vill vara utan en tvättmaskin!

Men det är inte utan grund. Varje gång min tvättkasse har varit full har jag tagit den, mig själv och min nyinköpta skurborste med mig upp till tvättstället, där rinnande iskallt vatten har väntat på oss. Jag tycker inte synd om mig själv, absolut inte. Men jag har tvättat kläder för hand. Jag vet vad det innebär. Det tar sin tid, man blöter lätt ner hela sig själv om man är ovan och händerna blir aldrig som förut efter att ha gnott med kinesiskt tvättmedel i två och en halv timma. Tro mig, det är ingen höjdare.

Fredrik Lindström sa i programmet “Vad är en männsika”. Man uppskattar väl aldrig sin lägenhet och sin duch så mycket som när man varit ute i skog och mark och tältat? Jag tycker att det stämmer så bra! Ser ni paralellen till mitt tvättande? Det är något av djup att ta med sig hem, ett nytt sätt att se på tillvaron, vetskapen om hur otroligt bra jag har det hemma i Sverige. Innan jag åkte till Tanzanaia kunde jag aldrig föreställa mig vilken tid och vilket slit det är att tvätta för hand och därför kunde jag heller aldrig förstå vilket otroligt priviligerat liv jag lever hemma. Jag gavs liksom aldrig möjligheten att uppskatta tvättmaskinen! Jag känner mig ödmjuk inför livet. Jag hade kunnat vara en av kvinnorna vid floden. Jag känner mig också ödmjuk inför alla dessa tanzanianska kvinnor, de som inte bara tvättar sin egen tvätt, utan även sina barns tvätt, sin mans och de som inte som sällan hjälper sin Afrikanska syster om det behövs. Det är beundransvärt.

Jag tror att det är bra att utsätta sig för lite handtvätt och en natt i skogen med jämna mellanrum. Så att man kan komma hem och vara glad. Det är hälsosamt att få skrubba lite. Få jobba för det man vill ha i livet, att det tar sina minuter för de röda jordfläckarna att försvinna. Jag tror att det är en erfarenhet som gör mig till en bättre människa.

Jag lägger märke till hans sammanbitna min. Pojken på 10 år spänner käkarna. Går det att förbereda sig på smärta? Han har bestämt sig för att inte visa hur ont det gör att få ett slag i handflatan. Jag ser att han räknar slagen samtidigt som han tittar stint rakt fram, förbi kvinnan som utför denna avskyvärda handling.

Jag bor i ett land där det är fruktansvärt fult att visa knäna men fullt lagligt att slå barn. Hur kan knäna jag själv aldrig reflekterat över, uppröra så många människor samtidigt som en hel  lärarkår dricker te och bevittnar barnmisshandel utan att rynka det minsta på näsan? Motsättningarna har ingen grund. Tanzanias befolkning är starkt troende. Lika delar kristna och muslimer. “Behandla din nästa så som som du själv vill bli behandlad” är ett av många  fina uttryck som  finns att finna i Bibeln och Koranen. Genom mina kanske lite väl sekulariserade, svenska ögon ser jag att tanzanianerna  lägger större vikt vid hur du klär dig, än vid hur du handlar gentemot dina medmänniskor. Det är svårt att förstå.

Skräckfilm fast det här är på riktigt. Jag tittar, kan inte vända bort blicken. Vill inte se men gör det ändå. Försöker förgäves finna en förklaring till det som sker. Något som gör det jag ser befogat. Jag känner igen en av flickorna. Jag har undervisat hennes klass. Hon är större än de andra, rund i ansiktet och har varit glad varje gång jag sett henne. Jag mötte henne tidigare i morse på väg till skolan. Hon hälsade på mig med ett: -“Good morning teacher Eveline”. Nu står hon där längst fram  med armen utsträckt och blottad handflata. Jag slås av i vilket otroligt underläge hon är.Vad kan en flicka på tolv år göra för att försvara sig själv? 

En tanig liten tjej vägrar ta emot bestraffningen. Hon har armar och händer fastklistrade tätt intill kroppen. Kvinnan ber henne hålla upp händerna. Hennes kropp ger uttryck för att hon inte tänker ta bestraffningen. Det rycker i kvinnans ansiktsmuskler när hon ber flickan hålla upp händerna igen. Ur ögonvrån ser jag hur det lilla ansiktet iklädd vit spetslöja skakar på huvudet. Då skriker lärarinnan på henne, flickan håller då upp den ena armen. Hon lyckas inte hålla den stilla, hon är så rädd. Efter att ha fått ett slag rycker hon bort handen reflexmässigt. Så fastnar armarna återigen nära magen och kvinnan ber henne hålla upp händerna, det är inte klart än. Flickan skakar knappt märkbart på huvudet. Kvinnan försöker då slå henne där hon kommer åt på kroppen, samtidigt som hon svär åt henne likt ett olydigt kreatur. Flickan som hoppat på stället för att undvika smisk stannar så upp, sträcker upp handen, vänder bort huvudet och tittar åt ett annat håll.

Visst är det märkligt att människor kan vara av så olika uppfattning kring saker och ting? Att en sak är skamfull i en kultur men tillåten i en annan och tvärtom. Det känns som att få ett slag med käppen i skallen, när jag inser vad som är viktigt för mig. Det är inte centimeterna på kjolen. Hade jag varit född och uppvuxen här i Tanzania, kanske jag hade ryckt på axlarna över den här händelsen, då hade kanske kjollängden haft större betydelse. Jag är tacksam över att känna mig skakad. Sen ska man inte glömma att det endast är femtiofyra år sedan barnaga förbjöds i de Svenska skolorna.

Mitt första inlägg.